"Hej, ska vi ha sex?"

Älskar du henne? Eller känner du bara för att sjunka ner i marken så fort hon öppnar truten? Rollfiguren Saga Norén i TV-serien Bron lämnar ingen oberörd. Vad beror det på och vad säger det egentligen om oss själva?

Jag tillhör ju dem som inte ser filmer och serier när de är heta och aktuella, så förlåt mig om ni kanske redan har funderat över frågeställningarna ovan, och kanske till och med skrivit ett examensarbete om Saga Norén. Hur som helst - jag känner att jag måste få ventilera några tankar om Brons så fascinerande huvudperson.

När jag såg de första avsnitten pendlade jag mellan de i ingressen nämnda ytterligheterna. För samtidigt som jag tyckte att hennes direkta tilltal och ärliga svar var befriande och uppfriskande, kunde jag inte låta bli att känna mig lite obekväm också, trots att det handlar om fiction. Jag menar, hur skulle du reagera om någon knackade dig på axeln vid bardisken och som öppningsreplik levererade "Hej. Vill du ha sex med mig?"...? Sagas rättframma stil just när det gäller sex utgör för övrigt en röd tråd genom serien.

Saga Norén begriper sig inte på sociala regler och är på ett underbart sätt friställd från samhällets normer. Hon bryr sig inte om traditionella könsroller, hon pratar öppet om sin mens, hon försöker inte dölja sina drifter och hon har - som framgår av citatet ovan - inga som helst problem att till synes helt utan närmare eftertanke be om det hon vill ha. Kolla exempelvis in den här scenen där Saga håller en bebis som om den (vilket är precis hur hon benämner den) vore en handgranat på väg att detonera ...

Saga Norén får visserligen ingen diagnos i serien men hennes beteende påminner till en del om Aspergers syndrom. Samtidigt som hon visar tydliga tecken (det där var ett understatement i megaformat!) på bristande social förmåga, är hon knivskarp som polis. Hon ser snabbt mönster, jobbar i ett stenhårt tempo och vägrar att ge upp. Vidare är Saga totalt orädd och lägger inga fingrar emellan i närkamperna med de farliga skurkarna.

Det jag märker hos mig själv är att mina sympatier för Saga förstärks ju längre serien lider. Saga har inte haft det så lätt i livet och ju mer man får veta om hennes barndom, desto mer känner man för henne. Sedan hör det till saken att jag själv anser mig vara en ganska direkt person, även om jag i den bemärkelsen spelar i en helt annan liga än den här polistjejen. Frågan är om det inte bor en Saga Norén i oss alla, även om vi gör vårt bästa för att dölja det? Och - skulle inte livet bli mycket lättare om alla var lika rakt på sak som Saga ...?

Jag kan känna att vi ofta går omvägar och stakar ut värsta slalombacken när vi vill något, vilket krånglar till det för alla inblandade. Om det här finns en skillnad mellan könen låter jag vara osagt, även om jag lutar åt att kvinnor är ännu bättre än män på att köra cirklar kring målet. Ta bara det här underbara klippet från filmen White Men Can't Jump, så förstår du nog vad jag menar. Jag undrar hur många kärleksrelationer som spruckit eller inte ens realiserats, bara för att vi spelar svårfångade istället för att ställa frågan rakt ut.
Jag tror i alla fall att världen skulle vara en lättare plats att leva på om fler vore som Saga Norén ...

(Psst! Missa inte Saga Noréns ... förlåt, Sofia Helins besök hos Skavlan, i videon nedan)