När kan vi träffas igen?

Ett liv utan fysiska möten är som kärlek utan kyssar, som en barndom utan äventyr, som ett Neapel utan Maradona. Det är lamt, intetsägande och tråkigt och det kan till och med få hela livet att kännas meningslöst.

Alla har vi på något sätt drabbats av den distansering pandemin fört med sig. Vissa av oss mer andra mindre, men det är knappast någon som inte på något sätt har påverkats negativt av de konsekvenser som Covid-19 har fått på samhället och vardagen vi lever i.

Själv har jag funderat en hel del kring detta på sistone och som ni kanske redan anar tillhör jag inte den kategori människor som välkomnar social distansering (jo, det finns faktiskt dem som gör just det). För mig har det senaste året varit olidligt.

Corona är förvisso bara en av de kriser jag gått igenom under 2019 och 2020 och mitt perspektiv kan därför knappast anses vara representativt för befolkningen i allmänhet. Jag har varit och är väldigt sårbar, men jag tror att många av er åtminstone kan känna igen en del av de känslor och tankar jag berättar om i denna text. Först därför en kort återblick på de händelser som präglat mitt liv under de senaste två åren.

Sommaren 2019 gick jag och min fru skilda vägar. Vi hade varit ihop i 20 år och fått en underbar dotter tillsammans. Skilsmässan var tuffare än jag föreställt mig. Det kändes som om jag var tvungen att lära mig gå och prata på nytt. Dessutom var jag, som en följd av mångåriga ätstörningar, tvungen att lära mig äta också. Stundtals upplevde jag mig själv som en bebis i en vuxen mans kropp.

Varje dag var en kamp mot sorg, ångest och naken ensamhet. Stödet från min terapeut, mina vänner och mina anhöriga betydde mycket, jobbet i allmänhet och min underbara chef likaså, men mest av allt betydde kärleken till och ansvaret för min dotter. Utan henne hade jag kanske gett upp tron på att lyckan skulle komma åter till mig.

Det tog mer än ett halvår innan jag överhuvudtaget lyckades få huvudet ovanför vattenytan efter att tjejen jag aldrig kommer att sluta älska hade flyttat ut. I samband med en resa till släkten i Norrland vintern 2019-20 upplevde jag att krafterna sakta började komma tillbaka. Jag återfann gnistan i arbetet och tyckte jag kunde skönja en vändning, långt där borta vid horisonten.

Covid-19 slog undan benen på mig och givetvis många andra, ekonomiskt såväl som emotionellt. Sportresebyrån jag jobbade heltid för tappade i stort sett hela sin kundkrets (eller rättare sagt möjligheten att tjäna pengar på den) på några dygn i samband med pandemins utbrott. Jag jobbade kvar i företaget ett par månader men sedan var det slut. Ungefär samtidigt dog en studentkompis av cancer i bukspottkörteln, 41 år ung ...

Hur krishanterar man när flera tråkiga händelser inträffar inom en så kort tidsintervall? Hur förhåller man sig till sina egna känslor samtidigt som man har ett barn att tänka på? Hur sårbar kan man visa sig? Hur sårbar bör man visa sig? Och vad är egentligen meningen med allt? Tankarna gnagde (och gör så fortfarande) i mitt huvud varje dag, samtidigt som pandemin bredde ut sig över världen och gjorde fysiska kontakter svårare och svårare.

Som om inte de ovan omnämnda händelserna var nog, bjöd hösten 2020 på ytterligare ett par käftsmällar. Den första var äventyret på dejtingsajten Tinder. Den som utöver falska förhoppningar om en kärleksrelation jag givetvis inte var mogen för, dessutom slutade med en ekonomisk förlust på över 50 000 kronor. Jag återkommer till den i en separat artikel här i bloggen, men nu konstaterar jag bara att jag (och detta är en underdrift modell gigantisk) nog inte skulle ha provat lyckan på Tinder ...

Året avslutades sedan med att jag av människor jag trodde var mina vänner blev absurt och fullständigt felaktigt misstrodd i ett projekt som jag gjorde av ren välvilja. Trots vetskapen om att jag själv hade rent mjöl i påsen tog detta mig hårt. Ty dessa båda sistnämnda trauman hade en gemensam nämnare; de inträffade delvis på grund av min egen godtrogenhet. Tid för analys, eftertanke och självinsikt. Ska jag ändra på mig själv? Den frågan bollar jag fortfarande varje dag och jag har väl ännu inte kommit fram till någon definitiv slutsats.

Värre är dock att inte kunna träffa andra människor i samma utsträckning som när social distansering inte var ett begrepp man behövde förhålla sig till i sin vardag. Redan innan corona hade de naturliga mötesstunderna begränsats för mig, som en sorts biverkning av förmånen att få jobba på distans. Redan då hade jag börjat längta efter arbetskamrater att skämta med och baka kakor till, för att inte tala om det angenäma nöjet att ventilera olika reseidéer och analysera den gångna helgens fotbollsresultat.

Innan jag träffade min före detta hustru var jag inte en särskilt fysisk person i den bemärkelsen att jag kramades när jag hälsade på vänner eller ens släktingar. Jag är uppvuxen i ett svenskt hem, förvisso med en grekisk pappa, men i en i mina ögon ganska typiskt svensk kultur som inte befrämjar kroppsspråk och fysisk närhet. Man kan lätt tillspetsat säga att det var först när jag träffade min fru och hennes släkt som jag insåg värdet av att kramas.

Numera är jag ett flockdjur. Min synnerligen extroverta läggning innebär bland annat att jag lever under devisen att ju fler vi är desto roligare blir det. Så hur roligt har vi nu i tider med digitala möten, armbågshälsningar och en närmast total avsaknad av träffar i grupper större än antalet fingrar på den ena handen? För att inte tala om alla inställda sport- och kulturevenemang, efter vilka längtan inom mig bara blir starkare och starkare.

I skrivande stund har jag just bokat virtuella möten med ett halvt dussin belgiska resekonsulter inför nästa veckas digitala reseforum hos Visit Flanders. Kul absolut, och jag sticker inte under stol med att jag känner mig privilegierad som får nöjet att medverka i en digital choklad- och ölprovning på kvällen. Men ... tänk om allt ändå hade varit som vanligt. Tänk om mässan hade ägt rum på ett hotell där vi skakar hand, ser varandra i ögonen och pratar till varandra utan att begränsas av en platt skärm. Hade det inte varit mycket bättre, roligare och ... mänskligare? 

Jo, svarar jag utan att tveka, dock väl medveten om att det finns många som har motsatt uppfattning. Naturligtvis inser även jag den stora fördelen - för vilken vi ska vara den tekniska utvecklingen tacksamma - med att vi faktiskt kan förlägga möten och konferenser digitalt. Alternativet är ju att de inte arrangeras överhuvudtaget. Med detta sagt hoppas jag emellertid innerligt att trenden med digitala affärsmöten endast är tillfällig.

Visst finns det såväl miljömässiga som till effektivitet relaterade skäl att i alla fall idka en viss återhållsamhet när det gäller att skicka iväg mötesdeltagare kors och tvärs över planeten i halvtomma flygplan. Men jag önskar verkligen att fysiska möten och arbetsplatser kvarstår som norm om och när vaccinet har spridits i tillräcklig utsträckning för att vi ska kunna återgå till en någorlunda normal vardag. För visst vill vi träffa dem vi älskar "på riktigt" istället för genom en datorskärm? Visst vill vi kramas när vi hälsar? Och nog är det väl lättare att bygga förtroende och vinna tillit om affärsuppgörelsen eller planeringsmötet äger rum fysiskt? Eller ...?