Min kärlek till Skottland

En vecka i Skottland kan vara blöt, kall och vindpinad. Eller alldeles, alldeles underbar. Här är historien om hur jag lärde mig att älska slottens och säckpipornas magiska land.

Det var inte direkt kärlek vid första ögonkastet. Snarare precis tvärtom. När tåget från flygplatsen i Prestwick närmade sig Glasgow västerifrån tycktes allt jag hade hört om landet stämma överens med verkligheten. Från den mörka himlen strilade regnet ner och gjorde vyn från tågfönstret lätt suddig. Inte för att det var så mycket att njuta av ändå. Tätt, tätt radade de grå, färglösa stenhusen upp sig i den dystra förorten och jag tänkte att min första resa till Skottland högst sannolikt också skulle bli den sista. Tio dagar senare skulle jag göra samma tågresa fast i motsatt riktning, men då smått euforiskt nyförälskad i en nation som jag sedan dess har återvänt till år efter år, i snart två decennier. Så hur gick det egentligen till när Skottlands vackra färger trängde genom mitt hjärtas svartvita fasad?

I september 2002 gjorde jag som nyutexaminerad journalist mitt livs första reportageresa. Jag hade sålt in en udda idé till det då relativt färska men redan högt ansedda fotbollsmagasinet Offside. Uppdraget: att resa och dokumentera i den gamle seriehjälten Super-Macs fotspår. Super-Mac var en tecknad karaktär i Buster, serietidningen som födde och närde många av mina framtidsdrömmar samtidigt som den månad efter månad orsakade en verklighetsflykt hos mig och många andra sporttokiga grabbar. Från Skottland var han bördig, omplanterad från tillvaron som enkel fåraherde på en regnpiskad och vindpinad ö i Yttre Hebriderna, till storstaden Glasgow och livet som fotbollsproffs.

Resan började intensivt. Bara ett par timmar efter ovan nämnda tågresa befann jag mig på Parkhead för att bevittna Celtics Champions League-möte med Lyon. Jag hade joggat genom det regntunga Glasgow för att hinna i tid till avspark men skyndsamheten till trots kunde jag inte undvika att lägga märke till hur markant stadens östra delar, det ökända East End, skiljde sig från dess under 1990-talet varsamt upprustade centrum. Mitt i denna fattiga del av Skottlands största stad – den som Rolling Stones-pianisten Ian Stewart en gång kallade "ett enda stort misstag – reser sig plötsligt en fotbollsarena, likt en diamant ur en sophög. Celtic Park, även känd som "Paradise" och Parkhead, är hem för grönvita Celtic som vid denna tidpunkt leddes av en svensk anfallare vid namn Henrik Larsson.

Det är svårt att greppa hur stor och respekterad Henke var och fortfarande är i den skotska storklubben. Jag har gjort ett tappert försök, i den här artikeln, och här nöjer jag mig med konstaterandet att den gästfrihet som människorna i Skottland alltid visar mot besökare, knappast blev mindre om jag berättar att jag kommer från Sverige. "Sweden? Really? I'll buy you a beer, mate!". När jag något år senare intervjuade Henke berättade han att han aldrig hade känt sig så välkommen som i Skottland. Någonstans, någonsin. Jag förstår honom. För mig blev det uppenbart redan när jag vid 23-tiden på kvällen efter matchen mot Lyon promenerade hem till hotellet. I en korsning någonstans i närheten av Trongate, vid den östra infarten till centrum, mötte jag ett gäng ungdomar med rakade skallar och skrålande strupar.

Med ansiktet nedsjunket i en stadskarta, upptäckte jag inte kvartetten förrän de var mig alldeles inpå livet. I samma stund som en av dem, en kille vars båda armar var täckta av tatueringar, tilltalade mig var jag övertygad om att min sista stund var kommen. Jag hade ju hört om stadens beryktade gängkriminalitet, brutalt skildrad i kultfilmen The Clockwork Orange, och bad tyst för mig själva en sista bön. Men killarna ville varken slå eller råna, de tyckte bara att jag såg lite vilsen ut och undrade om jag behövde hjälp med att hitta. "No worries, we all need help sometimes" sa tatookillen (fast med extremt svårförstådd glasgowdialekt) efter att först ha pekat ut riktningen mot mitt Marriott-hotell. Jag trodde knappt mina öron. Jag levde! Min näsa hade inte knäckts av en obarmhärtig knytnäve, däremot hade mitt hjärta träffats av en kärlekspil, helt otippat avfyrad från en granithård ung skotte som tydligen var lika snäll som han såg elak ut.

Några dagar senare satt jag på en färja från Ullapool till Stornoway på Isle of Lewis i Yttre Hebriderna. Den två och en halv timme timmar långa överfarten (vilket kändes som det dubbla) blev en ren och skär mardröm. Stormen slungade det stora fartyget våldsamt upp och ner i en vertikal berg- och dalbana, och det dröjde inte länge förrän jag satt på huk framför en toalettstol, djupt ångrande att jag vid frukosten samma morgon tackat ja till erbjudandet om att avnjuta en "full scottish". Men att bli sjösjuk hörde nästan till, det ska liksom inte vara smärtfritt att ta sig ända ut till Yttre Hebriderna. Väl iland togs jag emot av en vänlig herre vid namn Callum, som skjutsade mig till det lilla Bed & Breakfast där jag bokat in mig för tre nätter.

Dagen därpå var det dags för den lokala cupfinal som hade blivit uppskjuten nio (!) gånger på grund av dåligt väder. Försök nummer 10 skulle gå bättre. Inför ögonen på uppskattningsvis ett par hundra entusiastiska åskådare, däribland en frusen svensk journalist, gick matchen äntligen av stapeln. Den 90 minuter långa holmgången bjöd på få målchanser, massor av fräna tacklingar - och fyra olika väderlekar. Cupfinalen blåstes igång i tät dimma, övergick sedan i strålande solsken, följt av ösregn och avslutades under en kraftig hagelskur! Det enda som inte växlade var vinden, den höll sig konstant någonstans på gränsen mellan storm och orkan. Hur matchen slutade? Det kommer jag faktiskt inte ihåg men jag vill minnas att en eller flera straffar spelade huvudrollen i det episka dramat. Efteråt vankades det stor fest - med både vinnare och förlorare på plays - på Stornoways mest populära pub. Någon Super-Mac hittade jag inte, men många glada skottar ...

På lördagen tog Calum mig med på en rundtur på Lewis. Jag fick se de berömda Callanish Standing Stones (Skottlands Ales Stenar), promenera längs en av grannön Harris vackra sandstränder och smaka skottarnas ökända nationalrätt haggis för första gången i mitt liv. Den upplevelsen glömmer jag inte i första taget. I strikt motsats till min första (och sista) flyktiga bekantskap med surströmming (som nog är det närmaste man kommer en svensk motsvarighet till haggis i fråga om säregenhet) blev jag mycket positivt överraskad. Jag hade inte förväntat mig någon kulinarisk höjdare, men faktum är att haggis smakar mest havre och kryddor. Whiskysåsen var delikat och med lite grönsaker och rotmos som lagkamrater blev det en högst respektabel, ja till och med njutbar anrättning. Jag har även provat den vegetariska varianten och tycker att den rent smakmässigt fungerar lika bra som originalet.

På måndagen skulle jag ta en tidig färja från Stornoway tillbaka till Ullapool varifrån buss till Glasgow väntade. Avgångstiden för flyget hem till Köpenhamn var 19.45 så jag räknade med att jag skulle ha gott om tid. Om allt gick som det skulle, borde jag vara på flygplatsen Prestwick vid 17.30-tiden och därmed hinna både äta och handla något till Daniela. Redan vid frukosten klockan 5.30 anade jag dock att den långa hemresan inte skulle bli riktigt så smidig som jag hade tänkt mig. Vindstyrkan hade tilltagit ytterligare över natten och enligt min B&B-värd - som skickade med mig härliga mackor med gravad lax som proviant för resan - var färjans första avgång i farozonen. Jag kände hur oron sög tag i magen och jag förbannade mig själv för att jag inte avsatt ytterligare en resdag så att det fanns lite mer marginal att spela med. Nåväl, tänkte jag, på något sätt skulle det nog gå vägen ändå.

När jag tackat och tagit farväl av värdparet rullade jag ner väskan till färjeterminalen där farhågorna skulle visa sig befogade. Vid informationsdisken trängdes ett tjugotal människor med spända ansiktsuttryck. Jag förstod genast vad som hade hänt - färjan till Ullapool var inställd. Vi var fast i Stornoway. Nu var goda råd dyra! Jag knackade en dam i 60-årsåldern på axeln och frågade henne om det fanns något annat sätt att angöra fastlandet under morgonen. Damen, som hette Christine, log brett mot mig och vinkade att jag skulle haka på henne ut till parkeringen. Fem minuter senare satt jag i baksätet av deras gamla bil med min tunga resväska i famnen. Det var becksvart ute och mannen, Christines make Rod, körde som en Formel 1-förare. Tydligen skulle det gå en annan färja från den södra grannön Harris (där vindstyrkan den här morgonen inte var lika hög som i Stornoway) men tiden var knapp och risken var stor att vi skulle missa avgången.

Det gjorde vi inte. Ungefär i samma stund som solen tittade fram mellan molnen över Yttre Hebriderna, rullade vi in i färjan uppeldade som små barn på julafton! "Praise the Lord - we made it!" skrattade Rod medan jag och Christine aningen vettskrämda slängde en blick mot bakrutan, genom vilken vi bevittnade hur färjeluckan stängdes bakom oss. Vi måste ha sett ut som om vi just fått Loch Ness-odjuret på kornet! Men ombord var vi och den där klumpen i magen försvann ganska snabbt allt eftersom vi närmade oss färjeläget i Uig på Isle of Skye. Jag minns att vi drack kaffe i färjans restaurang, där jag berättade lite om mig själv och uttryckte min stora tacksamhet till Rod och Christine för att de hade hjälpt en turist i nöd. Deras gästfrihet stannade emellertid inte där. När vi kom i land i Uig föreslog Rod att de skulle köra mig till Kyle of Lochalsh, varifrån bussen till Glasgow skulle avgå några timmar senare. Jag tackade ja och så bar det iväg på den vackraste biltur jag någonsin åkt.

Isle of Skye är en av de populäraste destinationerna i Skottland och det är lätt att förstå varför. Den 1656 kvadratkilometer stora ön är lika vacker som den är glesbefolkad. Branta berg, djupa dalar, sköna stränder och vidunderliga vidder - naturrikedomen och de fantastiska vyerna är slående. Jag vet inte hur många gånger min mun formade ordet "amazing" under resan från Uig till Kyle of Lochalsh men det kunde knappast undgå Rod och Christine att jag var imponerad över det jag såg. Eftersom vi hade gott om tid till bussen så körde vi sakta så att jag kunde ta in all skönhet. Från en punkt hade vi en magisk utsikt mot de mytomspunna bergen Black Cuillin Hills och där lovade jag mina nyfunna skotska vänner att återvända så fort jag hade möjlighet, ett löfte jag skulle infria med råge. När de släppte av mig vid busstationen i Kyle of Lochalsh var saken klar; jag hade blivit förälskad i Skottland – för evigt!

Rods och Christines gästfrihet och hjälpsamhet är inte unik bland skottarna, snarare representativ. Under alla mina resor till "Braveheart country" har jag gång på gång charmats av människornas genuint trevliga kynne. Jag har genom åren hittat många smultronställen – Perthshire är min favoritregion – och dem kommer jag att berätta om framöver i denna blogg. Ett smakprov får du redan här nedan, om du tar del av bilderna. Vill du ha hjälp med att planera och boka en resa till Skottland så tveka inte att kontakta mig på resereportern@gmail.com.