En hjältes återkomst

06.12.2020

Ett idrottsögonblick blir inte vackrare än när 60 000 skotska fans står upp och sjunger unisont, för en svensk - som spelar i motståndarlaget!

Den 14 september 2004 var en kall och stjärnklar kväll i Glasgows East End. Det var en magisk kväll, en kväll sprängfylld av känslor, en kväll insvept i glädje såväl som i sorg. Det var kvällen då den förlorade sonen återvände hem.

Henrik Larsson hade i sju år varit en frälsare för den del av Glasgows invånare som har Celtic i sina hjärtan. Nu återvände han som en fiende när Celtic mötte Barcelona i Champions League.
Etó - booooh! Xavi - booooh! Ronaldinho - booooh! Matchspeakern ropar ut Barcelonas laguppställning, en enda lång parad av superstjärnor. Alla möts de av samma öronbedövande visselorkan men så plötsligt...
– And welcome back, Henrik Larsson!
Celtic Park exploderar.

Huden knottrar sig, ögonen fuktas och tankarna, de går till Toronto, Kanada och de hyllningar en viss Börje Salming fick under Canada Cup 1976. 60 000 grönvita supportrar visar i en tårframkallande vacker gest sin kärlek för motståndarlagets nummer sju. Några rader nedanför mig vecklar en Celtic-supporter ut en banderoll med texten "Henrik - king of kings".
King of Kings. Eller The Magnificent Seven - "den fantastiske sjuan", kärt barn har som bekant många namn. Vissa kallar honom bara "Ghod".
Det tog Jesus tre dagar att återvända till jorden. Ghod behövde 142 dagar (sedan han spelade sin sista hemmamatch med Celtic) men när han väl kom tillbaka till "Paradiset", som Celtics Park ibland kallas, så gjorde han det såsom det anstår en riktig kung.

Redan under bussfärden genom Glasgows ruffliga östra delar, där Celtics mäktiga arena Parkhead tornar upp sig som en diamant över de dystra, färglösa husfasaderna, förstod jag att det inte var någon vanlig matchdag för de grönvita supportrarna. "Thanks for all the memories", "Henrik is the king" – överallt hängde flaggor med varierande men ändå likartade budskap. Utanför entrén till Parkhead träffade jag Amanda, Dayna och Diandra. De var alla tre omsvepta av flaggor med Henrik Larssons ansikte. Tjejerna hade väntat länge på den här kvällen och de gav mig en kram bara för att jag var svensk. Sen sa de:
– Vi ska sjunga för Henrik. Han är den störste och vi kommer aldrig att glömma honom.

För en person som aldrig varit i Glasgow är det svårt att förstå hur stor Henrik Larsson är i staden som Rolling Stones-pianisten Ian Stewart en gång kallade för "ett enda stort misstag". Henke från Helsingborg gav hundratusentals Glasgow-bor hopp, inte genom att rusta upp den numera mysiga och moderna stadskärnan men genom att var och varannan helg mellan 1997 och 2004 skänka dem glädje i form av mål, segrar och titlar. Celtic-fansens kärlek till Henrik Larsson är som en hjältesaga skriven av Walter Scott.

Den här oförglömliga tisdagen skrevs alltså ett nytt kapitel i den sagan. Det måste ha känts konstigt för Henke att springa in på Celtic Park i Barcelonas tröja men förutom det så var det mesta sig likt. Henke spelade fram till mål, Henke gjorde mål och fansen sjöng om honom. Celtic-managern Martin O'Neill visste förstås vad som väntade och i ett utsiktslöst försök att lägga fokus på Celtic istället för Henke, uppmanade han före matchen fansen att inte vråla varje gång Henke rörde bollen. Under den första timmen behövde O'Neill inte oroa sig eftersom Henke började på bänken. Men så, i den 62 minuten, kom ögonblicket alla väntat på.

Henrik Larsson ställde sig upp och tog av sig jackan medan fjärdedomaren höll upp skylten som förkunnade att nummer sju skulle komma in i stället för nummer 10 Ronaldinho. Vad skulle Celtic-fansen göra? Hur skulle de kunna visa all sin kärlek till Barças nummer sju - utan att samtidigt svika sitt Celtic? Jo, de tog i så att det knakade i fogarna på den till bristningsgränsen fyllda arenan. De sjöng ingen Henke-sång utan en Celtic-sång, men de sjöng den högre och mer lidelsefullt än de sjöng någon annan sång den kvällen.

Jag minns att jag tittade på Daniela, som var med mig på läktaren denna magiska Champions League-kväll, och bara skakade på huvudet. Det kändes nästan obegripligt stort att 60 000 skottar stod upp och sjöng, för en svensk - som spelade i motståndarlaget! Men det är väl kanske som den amerikanske författaren Henry David Thoreau en gång skrev: "Det finns ingen bot för kärleken, annat än att älska mer."

När Henke i den 82 minuten högg som en kobra och iskallt satte 3-1 till Barcelona och därmed stack svärdet i sitt gamla lag, visste varken han eller Celtic-fansen hur de skulle reagera. Vissa buade, andra applåderade, men de flesta satt bara tysta och stirrade rakt fram. Henke själv rörde inte en min, kysste sin ring och vinkade åt familjen på läktaren. Han visade respekt för dem som älskat honom så trofast i så många år.

Henkes återkomst till Celtic Park fick ett slut med blandade känslor för huvudpersonen själv.

– Jag lämnade ett stort fotbollslag och en stor publik. De ger aldrig upp, aldrig, och när jag skulle in tänkte jag att "fan, detta kommer att bli tufft", sa Henke när jag pratade med honom i den mixade zonen efteråt.
Han sa också:
– Jag kunde inte jubla åt målet för jag har så många underbara minnen från den här arenan. Det kändes konstigt att komma hit och spela mot Celtic, men jag tillhör Barcelona nu. Livet går vidare.
Jag är inte säker på att fansen kände likadant.
För dem innebar Henkes farväl den 14 september 2004 början på en ny tideräkning.
För mig är Sagan om Konungens Återkomst sannolikt det mäktigaste jag upplevt på en idrottsarena – någonsin ...