Hur älskar man sig själv?

09.12.2020

Vem är den viktigaste personen i ditt liv? Behandlar du dig själv lika omsorgsfullt som du behandlar andra? Och varför är det egentligen så svårt att älska sig själv?

Häromdagen uppmanade stiftelsen Friends eminenta uppfinning Snällkalendern oss att kärleksbomba. Hur gör man det i en tid då kramar är bannlysta och fysisk närhet i allmänhet något vi bör avhålla oss från så långt det är möjligt? Och det är ju möjligt. Vi behöver inte kramas när vi hälsar, vi måste inte ha sex och det blir jul även om vi inte pussas under misteln i år. Digital kärleksbombning alltså?

Min meritlista håller kanske på pappret inte Casanova-klass just i den här delen, men jag kan i alla fall med gott samvete säga att jag varit frikostig med kärlek i mitt liv. Jag har skrivit otaliga gulliga lappar, levererat en troligen kontraproduktivt stor mängd kärleksfulla överraskningar och hittat på en hel del andra ”hjärtehyss” genom åren. Utan darr på rösten vill jag hävda att jag är en romantiker i sinnet, inte bara i sättet jag försöker förhålla mig till det motsatta könet utan i allt jag gör oavsett om det handlar om att skriva texter, planera mitt liv eller drömma mig bort till en annan del av världen. Kärleksbomba? Alltså ... om det gick att spränga berg med kärlek skulle Sverige vara platt som en pannkaka och jag en av de ledande gärningsmännen.

Ändå sitter jag nu här, som ensamstående 43-åring, och lyssnar på Nazareths version av Love Hurts (som faktiskt är ännu äldre än mig, inspelad 1975 som den är) – en härlig rockballad som aldrig går ur tiden - och drömmer om någon att dela min framtid med. Så är då, kan man fråga sig, ammunitionen slut? Och har jag inget mer att ge? Icke och jooodå! För det är ju så, vilket jag brukar predika för min älskade dotter Bianca, att kärlek bara blir större när man slösar med det. Jag är rustad till tårna med så många hjärtformade bomber och granater (Kapten Haddock, vilken hjälte!) att det skulle räcka för att bota en hel armé med svårt sargade och av bitterhet smittade soldater.

Nästa kärlekspil tänker jag dock inte skjuta mot någon annan människa. Istället riktar jag bågen mot mig själv. För hur helhjärtat jag än ansträngt mig för att GE kärlek till andra, så har jag misslyckats kapitalt med det allra viktigaste – att älska mig själv. Den bristen har, givetvis helt oavsiktligt men inte desto mindre olyckligt, fått konsekvenser och orsakat en del skada för både mitt och andras liv. Det är pay back time nu.

Utmanad av min goda vän Ingela att i den mån det är möjligt utföra uppdragen i årets Snällkalender så kärleksfullt som möjligt med mig själv som adressat, kärleksbombar jag härmed mig själv med Amors vassa pilar.

Jag älskar mig själv för att;

... jag aldrig ger upp trots att hindren kan vara både många och höga.
... jag är en ganska hyfsad pappa som lägger ner mycket tid och energi på att försöka förstå hur det är att vara en 13-årig tjej.
... jag har ett modigt hjärta och därför, om det behövs, skulle försvara mina närmaste (inklusive arvingar, syskon, föräldrar, ex-fruar, släktingar, vänner, kort sagt alla som på något sätt står mig nära) med näbbar och klor oavsett fiendens muskulära eller vapenmässiga överlägsenhet.
... jag (numera och sent omsider ...) kan blunda för min fars tillkortakommanden, såvida de inte skadar någon annan.
... jag har lärt mig att inte ta mig själv på stort allvar och därigenom kan ge andra villkorslös kärlek.

Det får räcka där, men du som läser får gärna fylla i med mer... :)

Jag berörde ämnet i en tidigare bloggpost och det tål att upprepas. Självkärlek låter enkelt, men är så svårt, så fruktansvärt svårt. Min terapeut Annica har gjort ett stort jobb med att lära mig grunderna, och boken Compassioneffekten av Christina Andersson har varit ett ovärderligt redskap i utbildningen. Läs den gärna, vem vet, den kanske ger dig nya insikter eller rentav förändrar ditt liv?

Allt gott och massor av kärlek till Dig!

Kärleken dör aldrig en naturlig död. Den dör därför att vi inte vet hur vi ska föra nytt vatten till dess källa, den dör av blindhet och misstag och svek. Den dör av sjukdomar och av sår, den dör av trötthet. Den blir sjuk, anlupen, men den dör aldrig en naturlig död. Alla skulle kunna anklagas för mordet på sin egen kärlek. (Anaïs Nin)