Vila i frid, Kung av fotboll!

En ikon har gått ur tiden, fotbollsvärlden är ett geni fattigare.
Maradona är död, men i vårt minne lever han kvar för alltid.

Det finns vissa idrottsmän som är så stora, så skickliga och så framgångsrika att de kan bära ett helt lag ja ibland till och med en hel nation, på sina egna axlar.
Diego Armando Maradona är en sådan idrottsman.
Igår, den 25 november 2020 – detta mörka, pandemityngda och på många sätt svåra år (ska det aldrig ta slut?) – fick en rastlös och orolig själ äntligen ro.
I sin sista stora intervju, för argentinska tidningen Clarín, uttryckte Maradona en synnerligen obefogad oro för att inte längre vara omtyckt i sitt hemland.
Omtyckt? Herregud, Diego, herregud.
Dina landsmän tycker inte om dig, de älskar dig. VI älskar dig!
Idag. Imorgon. Alltid.

Landssorg i Argentina
I Argentina väntar tre dagars landssorg, i Neapel tänds lamporna på stadion där hans gudabenådade fötter en gång spred glädje och över hela planeten (ja, möjligen med undantag av de engelsmän som aldrig förlåter honom för Guds hand) hyllas idag den störste fotbollsspelaren världen någonsin skådat. All den kärlek som nu riktas mot bollkonstnären från Buenos Aires säger inte bara det mesta om hur uppskattad och älskad Maradona är, den berättar också en hel del om oss själva. Alla har vi något minne av Maradona och för mig som hade äran att uppleva Maradonas glansdagar med VM-guldet 1986 – inklusive det legendariska solomålet mot England – och de två ligatitlarna med Napoli som absoluta höjdpunkter, är detta minnen jag vårdar ömt som vore de ett nyfött barn i min famn
När Maradona dog, dog också en liten bit av mitt hjärta.
Ty jag har haft många idrottshjältar i mitt liv, men bara två idoler.
Den ene är min bror och den andra är Maradona, fast kanske (sorry brorsan) i omvänd ordning.

Världsmästare 1986
Jag var så klart inte ensam om att vilja "vara" Maradona när vi spelade fotboll på rasterna i skolan, på den lilla gräsplanen i villaområdet jag växte upp i eller på de första årens träningar med min moderklubb Nybro IF. Men det var nog inte så många andra 9-åringar som grät (då visste jag inte ens att glädjetårar existerade) när Argentina, frälsta och framburna av sin fenomenale lagkapten, vann VM-guld i Mexiko 1986.
Vilket emellertid inte var sista gången jag skulle fälla tårar över något Maradona gjort, eller inte gjort. Fyra år senare hulkade jag som ett litet barn med uppskrapade knän när Argentina förlorade mot Västtyskland i VM-finalen, efter vilken en del av publiken hade smaklösheten att bua ut min idol när han gråtande tog emot silvermedaljen. Ytterligare fyra år senare, den för oss svenskar annars så magiska sommaren VM-1994, var det dags igen.

Dopad i VM
Tårarna föregicks den gången av ett ögonblicks euforisk glädje då Maradona sköt ett drömmål mot Grekland, ett mål som närde de argentinska fansens drömmar om en tredje på varandra följande VM-final. Maradona – som på något mirakulöst sätt hade kommit tillbaka från sin djupa och drogrelaterade svacka – vrålade rakt in i kameran efter målet och det gjorde jag också (mitt grekiska påbrå till trots) hemma i TV-soffan.
Men säg den lycka som varar för evigt, ja den här gången inte ens längre än några dagar. Vi som beundrar Maradona har visserligen tvingats vänja oss vid att bli hänsynslöst slitna mellan hopp och förtvivlan, men som den vise Friedrich Hegel en gång sa; "av historien lär vi oss att vi inget lär av historien". Våra luttrade hjärtan till trots slog således nyheten om att Maradona än en gång åkt fast för dopning, ner som en blixt från en klar himmel.
Ny smärta, nya tårar – och början till slutet på Maradonas fotbollskarriär.

Uppväxt i slummen
Och igår grät jag alltså, igen.
Mina tårar efter beskedet om Maradonas bortgång bildar tillsammans med ögondropparna från en hel fotbollsvärld en väldig ocean av kärlek till fattigpojken från Buenos Aires. Det var där, närmare bestämt i den lilla staden Villa Fiorito i utkanten av den argentinska huvudstaden, som lille Diego föddes, växte upp och i mitten av 1960-talet tog sina första stapplande steg på fotbollsplanen.
Det var där sannsagan om honom började och det var där han lärde sig att behandla en boll bättre än alla andra. Fotbollen kallas ibland för världens bästa leksak men för Maradona var den mycket mer än så. Den var hans stora kärlek och glädje, javisst, men också hans bästa vän och hans biljett ut ur slummen, till ett bättre och mindre komplicerat liv. Det där sista kan förvisso, med tanke på Diegos historia och det våldsamma kaos som drabbade honom i maffians Neapel, betraktas som en ouppnådd vision. Faktum kvarstår dock – för Diego Maradona betydde fotbollen allt.
Och han gav själv allt för den.

Dubblett av Maradona
För en tid sedan pekade grannpojken Liam på en av mina samlarbilder föreställande Maradona och frågade vem spelaren på kortet var. Jag log lite, bad honom bevara en hemlighet och viskade sedan i hans öra; "han är världens bäste spelare genom tiderna" och i det ögonblicket förstod Liam att det där var ett kort han kanske inte skulle få av mig.  Minuterna senare stod han ändå triumferande och till synes överlycklig vid ytterdörren med ett likadant kort i händerna. Jag hade hittat en dubblett och såg min chans att skänka lite glädje samtidigt som arvet och kärleken till Maradona fördes vidare till en ny generation.
"Byt inte bort den" sa jag förmyndande och grabben nickade allvarligt.
Jag önskar att det fanns en dubblett av människan Maradona också. 
I så fall hade jag ägnat resten av vårt gemensamma liv åt att försöka få en intervju med mannen vars fotbollskonster fortfarande och för alltid får mitt hjärta att dansa tango av lycka.

Vacker saga
I min bokhylla står en bok, eminent författad av engelsmannen John Ludden, med titeln "Once upon a time in Naples".
”Det var en gång” ...
Så börjar sagor och just den här sagan, den om Diego Armando Maradona, är (trots allt) vackrare än alla andra sagor. Jag kommer att berätta den för Liam, jag kommer att berätta den för min dotter Bianca (som menar att hon rörde vid Guds hand när hon för några år sedan eskorterade en viss Zlatan ut på planen på Swedbank Stadion ...) och jag kommer att berätta den om och om igen för alla andra barn som vill veta vem den där knubbige lille fotbollsspelaren på kortet egentligen är.

Jag skriver är och inte var och det är en viktig distinktion.
Hans hjärta har slutat slå, men Maradona dör aldrig.
Tack för allt, Diego!

Text: Kostas Foussianis
resereportern@gmail.com