Del 2: I monstrets klor

Det här är berättelsen om hur en pojke kidnappades och hjärntvättades av ett monster – och hur han till slut lyckades undkomma dess grepp ...

Jag var 12 år när jag träffade Monstret för första gången och trots att något ömsesidigt tycke aldrig uppstod mellan oss har vi alltså dragits med varandra i över tre decennier. Till en början var kampen ojämn. Monstret sade till mig att sluta äta och jag lydde. Monstret beordrade mig att träna ännu mer och ännu hårdare. Jag lydde. Fotboll, innebandy, tennis, simning, löpning... jag tränade som mest upp till fyra timmar varje dag och eftersom jag samtidigt slutade äta lunch i skolan blev konsekvensen givetvis att jag rasade i vikt.

Trots att jag aldrig kräktes upp maten – vilket antingen berodde på att jag fruktade kräkkänslan för mycket eller på att jag genom att inte göra det kunde förneka min sjukdom bättre – rådde det aldrig någon tvekan om att jag led av en ätstörning som motsvarade eller i alla fall starkt påminde om anorexi. Den första tiden ökade min fysiska prestationsförmåga i takt med den höjda träningsdosen men den effekten var i allra högsta grad tillfällig. Den markant minskade näringstillförseln gjorde mig tröttare och svagare och inte minst det sistnämnda fick oönskade konsekvenser för mitt idrottande.

Jag hade tidigare varit en lovande spelare både i fotboll och innebandy men självsvälten punkterade alla eventuella förhoppningar om en framtida karriär. Under en period då mina lagkamrater och motståndare ökade muskelmassan på sina kroppar, förtvinade min. Vilket fick till följd att jag förlorade närkamper, gjorde färre mål och tappade min explosivitet. Jag slutade med fotbollen och satsade på innebandy där fysiken betydde mindre och tekniken mer. Men även i den sporten ställs krav på snabbhet och muskelstyrka och ätstörningen påverkade naturligtvis mina möjligheter till fortsatt utveckling.

Om konsekvenserna för mitt idrottande var svåra så var de på mitt sociala liv direkt förödande. Jag drog mig undan, slutade träffa kompisar, gick aldrig på discon och tillbringade mesta tiden med skolböckerna eller i simhallen. Inte ens innebandyn, som jag tidigare alltid sett fram emot med stor förtjusning och glädje, gav mig längre någon behållning. Kilona rasade och jag minns att jag vid något tillfälle, i sjunde eller åttonde klass, vägde så lite som 42 kilo – fördelade på mellan 175 och 180 centimeter från topp till tå.

Kilona rasade och jag minns att jag vid något tillfälle, i sjunde eller åttonde klass, vägde så lite som 42 kilo - fördelade på mellan 175 och 180 centimeter från topp till tå

Jag var fruktansvärt mager och trots att jag egentligen hatade mitt utseende hade jag inte en tanke på att upphöra med självsvälten. Eller rättare sagt, det uns av förnuft som jag fortfarande hade kvar var för underlägsen den sjuka delen av min hjärna. Jag vågade inte, kunde inte, orkade inte ta upp kampen med Monstret. På kvällarna grät jag mig ofta till sömns. Ibland berodde ångesten på att jag inte lyckats tillfredsställa monstret tillräckligt under den gångna dagen, ibland på en stark fruktan inför påföljande dag. Oftast var det både och. Min hud torkade ut, mina leder värkte av den hårda träningsbelastningen och magen ropade efter mat.

Det kan verka så uppenbart att Monstret hade onda avsikter, och att mitt sjukliga beteende var kontraproduktivt för det ursprungliga syftet – att bli en bättre spelare. Men redan i ett tidigt skede, det har jag förstått efteråt, så kopplades all logiskt tänkande bort till förmån för reptilhjärnan. Det blev, hur märkligt det än kan låta, en sorts kick att träna och svälta och oron jag kände inom mig dämpades bara när jag utfört alla övningar samtidigt som jag hållit matschemat. Det sistnämnda bestod för övrigt endast av frukost och sen kvällsmat. Jag åt ingenting i skolan och ingenting till mellanmål trots att jag ibland tränade två pass i rad på eftermiddagen. Ibland var jag så matt efter simningen att jag var tvungen att sätta mig ner och då kunde jag äta en banan eller ett päron för att överhuvudtaget orka med nästa pass.

Mina föräldrar har alltid ställt upp för mig i en utsträckning som inte lämnar något i övrigt att önska. Har det funnits ett problem har de, vill jag minnas, alltid tagit i tu med det.
Med ett enda undantag - Monstret.
De träffade honom aldrig personligen men de måste ha sett vad det gjorde med mig. De såg att jag drog mig undan, att jag led, att min kropp förtvinade. Ändå gjorde de ingenting? Eller? Svaret är både enkelt och komplicerat. Typiskt för ätstörningar av det här slaget är nämligen att personen som drabbats av den inte vill eller av olika skäl förmår inse att han eller hon är i behov av hjälp. Vilket får till följd att personer i den sjukes omgivning nästan alltid möts av förnekelse när de för den drabbade försöker påtala sjukdomens existens.

Till saken hör också att det paradoxalt nog ofta är så att den sjuke undviker konfrontationer samtidigt som han eller hon någonstans innerst inne inser att just detta (konfrontationer) är enda sättet att komma ur sjukdomen och därmed bär på en önskan att utsätta sig för sådana.
Ett slags rop på hjälp som inte hörs skulle man kunna säga.
Man kan tycka att en mor eller far ska kunna "läsa på läpparna" men så enkelt är det inte alltid och jag hyser ingen bitterhet mot mina föräldrar för att de inte kunde befria mig från Monstret. Dels visste de inte att han fanns, dels hade de fullt upp med att se till så att räkningar betalades i tid och att det fanns mat på bordet varje kväll. De gjorde så gott de kunde och jag hyser en oerhörd respekt för både mamma och pappa, som kommer från mer eller mindre fattiga hem och som fått slita för varje intjänad krona i livet.

Just middagen var för övrigt ytterligare en orsak till att jag "lyckades" smussla med sjukdomen och låta Monstret förbli en osynlig inneboende. För jag åt ju på kvällarna, oftast dessutom med ganska god aptit eftersom jag tränat som en galning i flera timmar dessförinnan. Den måltiden skulle, tillsammans med en normalstor frukost, förse min kropp med hela dagsbehovet av kalorier. Jag hade nog behövt tre gånger så många kalorier som jag faktiskt fick i mig. Om mina föräldrar såg min aptit vid middagsbordet, tänker jag, så var det säkert svårt för dem att pussla ihop mysteriet. De visste ju inte att jag hoppade över lunchen i skolan så gott som varje dag.

Med ovanstående rader har jag gjort ett försök att svara på frågan varför jag inte fick någon hjälp. En annan intressant – och för mig synnerligen svårhanterlig fråga – är hur mitt liv hade sett ut idag om jag faktiskt hade fått hjälp redan i tonåren. För samtidigt som jag försökt klargöra att det inte går att lägga någon skuld på mina anhöriga, är det oundvikligt att inte önska att de hade kunnat läsa på läpparna, att de hade hört ropen på hjälp som inte hördes och att de inte bara hade sträckt ut en hjälpande hand utan även tvingat mig att greppa den. Jag är inte arg, ledsen eller bitter på någon, däremot känner jag en stor sorg över att ha misshandlat mig själv så svårt under så lång tid. Så mycket tid som har gått förlorad helt i onödan.

Jag är inte arg, ledsen eller bitter på någon, däremot känner jag en stor sorg över att ha misshandlat mig själv så svårt under så lång tid.

Det gör ont i själen när jag skriver om detta men jag vet att jag måste ta mig igenom det, annars kommer jag aldrig att bli friskare. Jag skriver friskare för jag har gett upp ambitionen att bli helt fri från tankarna. Om jag hade fått professionell hjälp när jag var barn tror jag att jag hade kunnat leva ett helt normalt liv nu. När jag i vuxen ålder berättade för mina föräldrar och mina syskon om problemen så blev de förstås bestörta. Jag minns att pappa sa "herregud, vilken tur att du inte hamnade på sjukhus!". Visst förstod jag på sätt och vis hans spontana reaktion men jag förklarade lugnt för honom att det nog var tvärtom. Mina organ kan inte ha varit långt ifrån att åsamkas allvarliga skador och med tanke på hur lite jag vägde under det tredje sjukdomsåret, hade det bästa varit om jag blivit inlagd på lasarettet.

Nu blev det inte så, mitt liv däremot en hastig vändning utan att någon egentligen förstod vad som hände. Någon gång i början av nionde klass fick Monstret plötsligt konkurrens om min tillgivenhet. Fram till dess hade jag varit ganska ointresserad av det motsatta könet, men under en innebandyturnering med skolan lade jag märke till en tjej, vars utstrålning och stil jag gillade skarpt. Hon gick på en annan skola och jag hade aldrig sett henne tidigare men det var någonting med den där tjejen som fick mig att för första gången i livet känna mig riktigt attraherad av någon. Hon var glad, snygg, omtänksam och till synes ganska idrottsintresserad vilket förstås gav högsta betyg i blocket hos en sportfåne som mig. Jag minns att jag senare den hösten gjorde fem eller sex mål i en match då hon satt på läktaren, utan att lyckas fånga hennes uppmärksamhet. Vid den tidpunkten hade jag dock börjat äta normalt igen. Bara sådär? Ja, bara sådär! Från självsvält till att dricka milkshake med proteinpulver varje dag - och detta utöver de ordinarie måltiderna.

Hon var glad, snygg, omtänksam och till synes ganska idrottsintresserad vilket förstås gav högsta betyg i blocket hos en sportfåne som mig.

Orsaken var att jag helt enkelt förstod att ingen tjej, hur mycket jag än presterade på planen, skulle få upp ögonen för mig om jag var mager som en kråka. Så jag började alltså äta igen. Glädjen återvände, på flera sätt. Jag fick tillbaka kompisarna, trivdes i skolan och började bygga muskler. På ett par månader hade jag gått upp 20-25 kilo och vid något tillfälle skojade en kompis med mig och frågade om jag var dopad. Sommaren mellan nian och första året på gymnasiet åkte vi till Grekland igen och då vet jag att jag åt obehindrat utan ångest. Det var en befriande, härlig känsla och jag trodde då att jag hade blivit kvitt Monstret. 65 kilo, blev 70, som blev 75. Ingen dopning, bara motivation. Jag var på väg mot 80 när jag insåg att jag nog måste sluta med proteinpulvret. Med min längd (181 cm) var idealvikten ungefär 70-75 kilo så jag började löpträna och gick snabbt ner några kilo.

Under resten av gymnasietiden fortsatte jag att motionera stenhårt. Jag tränade mycket benstyrka och kondition men även överkroppen. När vi körde "idioten" på innebandyträningarna vann jag så gott som alltid, trots att jag kunde ha kört ett hårt pass på gymmet bara någon timme före träningen med laget. Jag hade mycket speltid i matcherna och intensifierade löpträningen ännu mer eftersom jag fick en sådan kraftig effekt i mitt spel. ”Femman” avverkade jag på under 20 minuter och intervallpassen i backarna gav mig oerhört starka och uthålliga ben. Jag åt mat med god aptit utan att få ångest vilket var en befriande upplevelse. Det kändes som om jag lyckats rymma ur ett fängelse, och det hade jag ju på sätt och vis också gjort. Vad jag dock inte visste var att Monstret fortfarande fanns där. Det låg och lurade och väntade på ett misstag för att få min uppmärksamhet igen ...

I Monstrets klor, del 3: VÄGEN UT