Monstret, del 3: Vägen ut
Anorexia neurosa har den högsta dödligheten av alla psykiatriska diagnoser. Mellan 15 och 20 procent som insjuknar avlider förr eller senare. Blir jag en av dem?
Visserligen är jag övertygad om att jag aldrig kommer att dö av sjukdomen i sig – som en följd av de allvarliga fysiska följderna av svält – eftersom jag idag äter tillräckligt för att inte gå ner i vikt. Men bakom den ganska skrämmande siffran döljer sig även dödsorsaker som är indirekt relaterade till sjukdomen, till exempel
självmord. Jag har inga självmordstankar idag, jag har aldrig konkret planerat min egen död, men jag har (älskade anhöriga, jag är så ledsen att behöva säga det och jag bär en del skam i mig på grund av det) vid några tillfällen tänkt att det inte skulle göra så mycket om jag ramlade eller blev knuffad framför ett tåg. Typ – jag vill inte dö, jag vill bara inte leva längre ...
Det är kanske svårt att förstå vilka känslor och mekanismer som ligger bakom ett sådant destruktivt synsätt på sin egen existens. Kanske tycker du att det är själviskt att vilja ta sitt liv. Men jag lovar att den som någon gång varit i en sådan situation, på vägen dit noga har uttömt alla andra alternativ och möjligheter. I det läget går det (så klart) inte att ”rycka upp sig” eller ”ta tag i sitt liv”. En deprimerad
eller på annat sätt sjuk person kan ha en djup övertygelse om att de anhöriga, till och med egna
barn, får det bättre utan en själv. En sådan person kan faktiskt tro att hen endast är en börda för omgivningen. Att ta sitt liv är sista utvägen och för vissa kan det till och med finnas en tröst i vetskapen om att det går att försvinna. Man kan liksom välja att dö, om det skulle bli alldeles för övermäktigt att leva.
Anorexia, och andra typer av ätstörningar, är en psykisk sjukdom som är väldigt lömsk i sin karaktär och som är extremt svår att ta sig ur om man inte får hjälp i tid. Mellan 15 och 20 procent av de som insjuknar avlider. Jag hade kunnat vara en av dem och som jag berättade i del 2 av den här historien, har jag på sätt och vis den där tjejen jag blev kär i när jag i tonåren var som sjukast, att tacka för mitt liv. Några veckor till med den intensiva självsvält jag påtvingat mig själv, så hade mina organ med stor sannolikhet givit vika. Och då hade jag kanske inte suttit här och skrivit idag. Jag bär med mig en tacksamhet för att jag lyckades hitta motivation och kraft att ta mig ur svälten, men om jag hade fått professionell hjälp i ungdomsåren skulle jag kanske ha varit frisk för länge sedan. Nu är jag där jag är och allt jag kan göra (och kommer att göra!) är att kämpa.
Jag ska återvända lite till ”mellankrigstiden”, det vill säga perioden mellan att jag slet mig fri från Monstret och fram tills dess att det satte klorna i mig igen. Efter att jag gjort lumpen i Visby – tio fantastiska månader präglade av kamratskap och sammanhållning – kände jag mig helt fri från ätstörningen. Jag tränade mycket, åt normalt och hade ett ganska aktivt socialt liv. Sommaren i Bryssel 1997 praktiserade jag på en EU-styrd organisation som övervakade fredsavtalet i forna Jugoslavien, det så kallade Dayton-avtalet. Det var ett par lärorika och på flera sätt spännande månader, under vilka jag fick träffa Carl Bildt (han hade kontoret mitt emot min mentors) och bevista möten och seminarier i EU-parlamentet. Jag lärde mig också att laga mat och ta hand om mig själv och min hälsa. Löpturerna med hundarna jag vaktade och tennismatcherna med OHR-kollegan Sander berikade mitt liv den sommaren, efter vilken jag återvände till Sverige för att studera.
Våren 1998 kom jag in på Juristlinjen i Stockholm. Min livskurva fortsatte att peka uppåt och jag trivdes storartat med utbildningen och livet i allmänhet. När jag inte pluggade – tempot var oerhört tufft och konkurrensen knivskarp – så var jag aktiv i Juridiska Idrottsföreningen, vilket gav mig ett stort utbyte såväl fysiskt som socialt. Jag tränade också innebandy med en klubb i en lägre division och på kvällarna var jag så trött att jag bara orkade äta och sedan kasta mig i säng för att sova. Jag bodde väldigt spartanskt – från ett vardagsrumsgolv i den sjaskiga förorten Jordbro, till en liten lägenhet på Lidingö där jag var inneboende tillsammans med en kock och värdinnans bror (som sov sittande mitt framför kylskåpet i köket!) och slutligen ett litet studentrum vid Stockholms Universitet – men det utgjorde inget problem. Det enda jag hade tid med var att plugga, äta, sova och träna. Svälta mig själv? Det fanns inte på kartan.
Så småningom hade jag turen att under ett år få överta min brors tjusiga lägenhet vid Tranebergsstrand i Alvik. Det var ganska skarpa kontraster till mina tidigare boplatser och kändes som rena rama lyxtillvaron. Här träffade jag också mitt livs stora kärlek och min tidigare hustru, Erika. 1999 är i konkurrens med året då Bianca föddes (2007), det bästa i mitt liv. Visserligen sjönk jag då och då ner i djup tentaångest, men det var ett övergående tillstånd som både var skrämmande och lite tilltalande eftersom det blev en sorts kick att klara tentorna. Någonstans här tror jag dock att Monstret sakta, sakta började smyga sig på mig igen. Jag kan så här efteråt se tendenser till mitt tidigare ätstörda beteende, inte i form av självsvält utan mer av att jag applicerade allt mer prestationsbaserade tankebanor.
Jag började tänja ut löparrundorna, sprang som en galning på innebandyträningarna och upplevde en allt starkare prestationsångest i studierna. Det var emellertid inte det sistnämnda som fick mig att våren 2001 hoppa av Juristlinjen för att istället börja plugga till journalist i Sundsvall. Att bli journalist hade nämligen varit min stora dröm ända sedan barnsben och jag följde därför mitt hjärta och flyttade bopålarna till Norrlands största stad. Jag trivdes fantastiskt bra i Sundsvall redan från start. Tempot i utbildningen var lite lägre än på Juristlinjen, jag hade jättefina klasskamrater och jag fick omedelbart en bra känsla för staden. Sundsvall hade då ett exceptionellt utbud av toppsport med lag i högsta divisionerna i basket (Dragons), fotboll (GIF Sundsvall) och ishockey (Timrå). Eftersom jag tidigt fick börja extraknäcka som reporter på en av stadens dagliga tidningar kunde jag kombinera jobb och nöje, vilket för övrigt varit ett stort privilegium under en stor del av min yrkesmässiga bana.
Jag och Erika turades om att åka mellan Uppsala (där hon studerade) och Sundsvall. Visst slet det och tog en hel del kraft mentalt men varje gång jag satte mig på bussen eller tåget från Sundsvall för att åka ner till henne, kände jag hur det kittlade i magen av förväntansfull glädje. Jag minns att jag ibland (om jag inte hade obligatoriska föreläsningar på schemat) överraskade Erika med att komma till henne dagen efter att hon hade lämnat mig i Sundsvall. Vi gjorde mycket ihop och vi trivdes i varandras sällskap. Men vi tjafsade också en hel del och efter hand slutade gnabbet allt oftare med att vi kände oss sårade och ledsna. Vi skulle leva ihop i 20 år innan vi skiljdes åt och jag är glad för att jag fick den tiden med en av de finaste människor jag någonsin lärt känna. Framför allt är jag oerhört tacksam för att hon födde vår underbara dotter Bianca, som kom till världen i juni 2007. Samtidigt tänker jag ofta på om hur det hade varit om vi gått isär tidigare och hur det i så fall hade påverkat min sjukdom.
När Bianca föddes bodde vi sedan flera år i Malmö där jag först jobbade på Kvällsposten och senare blev redaktör på ett förlag, medan Erika jobbade som farmaceut på olika apotek. Ett halvår efter Biancas födelse flyttade vi till en lägenhet i Ystad och jag var pappaledig i ungefär ett år. Det var en fin tid och jag kände att jag verkligen lade grunden till en stark relation mellan mig och min dotter. Vi hittade på mycket tillsammans, gick på små utflykter i närområdet, utforskade stadens lekplatser och pysslade i hemmets lugna vrå. Jag kände mig harmonisk, passade på att jobba lite när Bianca sov och höll träningen på en lagom nivå. När jag sedan åter började pendla till Malmö kom problemen smygande igen. Jag började fuska med maten samtidigt som träningen blev allt mer tvångsmässig. Erika uppmanade mig att söka professionell hjälp men jag trodde att jag skulle kunna hantera det och bli fri från problemen på egen hand. Jag hade fel.
Jag utvecklade efter hand tvångshandlingar både kring mat och träning. Monstret var tillbaka men i en delvis annan skepnad. Ätstörningen var inte lika påtaglig som under tonåren, medan tvångstankarna kring träning eskalerade. Jag kunde få för mig att jag skulle gå upp och ner för trappor ett visst antal gånger tills det kändes rätt, eller att jag måste promenera en viss väg till mataffären. Ett allt mer rutinmässigt tvångsbeteende utvecklades kring allt fler företeelser i vardagen och jag började också få problem med sömnen. Vid den här tiden var jobbet min enda riktiga glädjekälla vid sidan av Bianca vilket innebar att jag tog på mig mycket extrajobb. Trots att jag på grund av arbetsbördan och den påfrestande livsstilen var väldigt trött på kvällarna, hade jag ofta problem med att somna. När jag inte föll i sömn gick jag istället upp och jobbade ett par timmar, ibland mitt i natten. Med minskad sömn kom ökad stress och med ökad stress följde en ytterligare förvärrad tvångsproblematik, eftersom just sömn är ett viktigt verktyg för att orka stå emot de tankar som uppkommer. Det var en tuff tid då jag fokuserade all energi på att jobba och på att vara en bra pappa.
2011 sökte jag till slut hjälp för mina problem. Tyvärr har psykiatrin på lokal nivå länge varit undermålig och präglats av bristfällig organisation vilket jag smärtsamt fick erfara. Jag träffade inledningsvis en dietist och en KBT-terapeut parallellt men den senare slutade snart på institutionen varpå jag tilldelades en psykolog som jobbade på mer traditionellt sätt med att söka orsaker i min barndom. När så även han gick vidare till andra uppdrag hamnade jag i kylan. I omkring ett halvår träffade jag endast en läkare som skrev ut medicin till mig. Mellan 2011 och 2014 gjorde jag väldigt små framsteg och jag kände mig allt mer ensam i sjukdomen. Min syster Maria och Erika var de enda som då visste om mina problem. Det var svårt att prata om dem och jag kände mycket skam. Precis som Maria, försökte min bror Stefan och mina föräldrar när de fick veta stötta mig så gott de kunde på distans. Men både OCD (tvångstankar och tvångshandlingar) och ätstörningar är sjukdomar som kräver ett starkt stöd i vardagen. Erika hade tappat tron på att jag skulle klara av att bli frisk och det kan jag på sätt och vis förstå eftersom jag hade haft problemen i ganska många år.
Jag tvivlade själv starkt på min egen förmåga och mina behandlare visste inte riktigt om de skulle prioritera ätstörningen eller tvångshandlingarna. Inkonsekvensen i behandlingsstrategierna gjorde det inte lättare för mig, men jag lyckades inte heller stå emot tvånget och uthärda den ångest som uppstod när jag kände att jag hade ätit för mycket eller tränat för lite. Självkänslan blev allt sämre och det enda botemedel som fungerade var att ta på mig mer jobb, eftersom jag fick mycket uppskattning av mina uppdragsgivare. Jag jobbade under en period enbart som konsult vilket också innebar att jag var tvungen att jaga jobb på ett annat sätt än när jag var anställd. Den ökade arbetsbelastningen cementerade min plats i ekorrhjulet. Mitt dåliga samvete gentemot Erika gjorde att jag försökte göra mer och mer för henne, vilket dock bara fick en kontraproduktiv effekt. Antagligen kände hon sig trängd över mina ständiga presenter, förslag på helgaktiviteter och planering av nya utlandsresor. Till saken hör också att vi är väldigt olika som personer, hon är ganska introvert medan jag är utåtriktad och det uppstod därför ständigt konflikter mellan oss.
Någon gång under 2015 (eller möjligen 2016) tändes ett hopp. Jag fick en ny terapeut, Linda, som återupptog KBT-metoden. Linda var engagerad, omtänksam och erfaren och efter träffarna med henne kände jag mig alltid starkare och mer optimistisk. Tyvärr varade den positiva effekten bara i någon dag. Så fort jag var ensam med mina utmaningar förlorade jag kampen mot Monstret. Vid ett tillfälle var jag och Linda tillsammans i två hela dagar under vilka hon fanns i samma rum som mig när jag jobbade. Vi åt tillsammans, gick små promenader och pratade. Anspänningen var hård och jag var visserligen oerhört trött vid dagarnas slut, men också glad och hoppfull. För när Linda var med lyckades jag stå emot tvånget och jag åt alla måltider utan att få alltför stark ångest. ”Se, du klarar det! Och klarar du det när jag är med så kan du klara det när jag inte är här" peppade Linda.
Strax efter tvådagarsexperimentet bytte tyvärr Linda arbetsplats och jag stod utan terapeut igen. Samtidigt meddelade Erika att hon ville skiljas från mig. Dessa två händelser var enorma bakslag och slog undan benen på mig i ett läge där jag kände att jag var på väg mot ett genombrott i terapin. Tankarna på att bli ensam både med sjukdomen och i vardagen i allmänhet skrämde mig något oerhört. Jag var rentav skräckslagen inför vad som komma skulle. Det första halvåret efter skilsmässan var fruktansvärd. Jag grät när jag gick och lade mig på kvällarna och jag grät när jag vaknade på morgonen. Jag tappade lusten för allt, ville inte resa, träffade knappt några vänner och kände inte heller någon lust att jobba. Det kändes som om jag inte bara höll på att förlora kampen mot Monstret utan att jag, vilket var ännu värre, även var på väg att tappa bort mig själv. I december 2019 reste jag till Norrland för att hälsa på min mormor. Jag minns att jag under nattågsresan från Stockholm till Gällivare vaknade av att jag såg ett tåg komma i full fart mot mig där jag låg helt hjälplös på spåret. Det var bara en dröm, men det kändes inte som en mardröm ...
Av någon anledning återfick jag under den resan lite kampvilja, lite livslust och lite tilltro till mig själv. Det var också i Gällivare som jag gav min kusin Stefan i uppdrag att tatuera in Biancas namn på min vänstra underarm. Syftet med tatueringen var att varje dag påminna mig om vad som är viktigt i mitt liv och varför den där där drömmen jag hade på nattåget måste kategoriseras som en mardröm. Även om tanken på att slippa all ångest och smärta på sätt och vis var lockande, så fyllde den mig också med skamkänslor. Jag kunde ju inte försvinna, för jag hade ett ansvar mot Bianca, mot mina föräldrar och mot mina syskon. I samband med Norrlands-resan bevistade jag en Lucia-konsert som fyllde mig med en varm och härlig känsla, som på något sätt ingöt kraft i mig. Jag bestämde mig för att kämpa ännu hårdare och beslutade mig för att kontakta den ätstörningsklinik i Dalarna som jag hade hört så mycket gott om. Hoppet var återfunnet, modet tillbaka. Då kom 2020 ...
Det senaste året har varit det tuffaste och mörkaste i mitt och många andras liv. Covid-19 drabbade världen och ingenting är sig likt. Jag förlorade mitt jobb och drabbades av ytterligare personliga bakslag, om vilka jag berättar mer i den årskrönika jag publicerar på nyårsafton. Här nöjer jag mig med att konstatera att jag trots allt överlevt och på något sätt också gått stärkt ur motgångarna. Jag går i dag i terapi på MHE-kliniken i Mora, med frekventa videoträffar och samtal med min terapeut Annica. Tillsammans med henne och uppbackad av min fantastiska familj tror jag att jag är på väg att besegra Monstret. Jag har en lång bit kvar innan jag är så frisk som jag vill vara och jag är medveten om att jag kanske aldrig kommer att bli helt fri från de tvångsmässiga tankarna kring mat och träning. Till god hjälp har också kursen Läkande skrivande varit, liksom kärleken till min dotter Bianca. Men utan den inre styrka, som jag ur till synes ingenting lyckats frambringa, hade jag ändå aldrig varit där jag är nu. Reggae-ikonen Bob Marley hade rätt ...
FOTNOT: Erika heter i verkligheten något annat.
