En förrädisk kommentar 

Okej, jag var alltså lönnfet. Så hur fixar man det? Jag hade alltid varit glad för mat. "Vad ska vi äta imorgon?" var den i särklass vanligaste frågan i vårt hem och den ställdes inte sällan av mig och ofta redan innan den pågående måltiden hade slutförts. Allra vanligast var den under sommarens semesterresor till Grekland. Jag såg alltid, med stor glädje och entusiasm, fram emot kvällsmåltiderna på de grekiska tavernorna. Och jag var aldrig rädd för att smaka och prova på nya saker. Moussaka, stifado, friterad bläckfisk, lammkött med potatis – att äta från barnmenyerna var för mig totalt ointressant. Vid ett tillfälle besökte vi en så kallad "grekisk afton" och jag minns att det dukades upp den ena läckerheten efter den andra. Vissa av rätterna tillhörde det mer exotiska slaget, på bordet fanns exempelvis sniglar och "kokouretsi" (en mix av lamminälvor) och blotta åsynen av dessa gastronomiska säregenheter skulle ha fått de flesta andra barn – och veganer – att gråta.

Mig skrämde de inte ett smack. Medan mina kusiner med darr på rösten beställde spaghetti med köttfärssås eller pizza från "turistmenyn", högg jag glatt in på de lokala specialiteterna. Att testa nya rätter var en inte så obetydlig del av nöjet på resorna och jag är glad för att jag trots den svåra ätstörning jag är i färd väg med att berätta om, än idag kan känna samma entusiasm när jag utforskar olika matkulturer.

Barnmeny? No way!

Vid ett annat tillfälle, och då kan jag inte ha varit mer än 6-7 år, placerades en tallrik korv och makaroner framför mig av en kypare som trodde att han räddade ett litet barn från det ”lidande” det skulle innebära att tvingas äta från vuxenbuffén. När tallriken med korven och makaronerna var tom knackade jag försiktigt på min mors axel och frågade: ”Kan jag få äta av den goda maten nu ...?” Samma sak var det i plugget. Medan många av mina kompisar avskydde skolmaten så älskade jag den. Inte mer än mammas förstås – mammas mat är alltid mammas mat – men med undantag av bruna bönor och fläsk och möjligen också kroppkakor (som till utseendet men inte smaken liknande den pitepalt jag var uppväxt med), åt jag med glädje allt som serverades i matsalen under låg- och mellanstadietiden. Jag var ett aktivt barn med idrotten som främsta passion. Fotboll, tennis, landhockey, innebandy – dagarna fylldes med fysisk aktivitet som givetvis bättrade på aptiten och ökade kroppens behov av näring. Samtidigt var maten ett av mina största intressen och jag hade aldrig betraktat det som ett problem. Tills den där dagen då jag fick höra att jag var lönnfet ...

Den utlösande faktorn

I samma stund som Sofia kommenterade min överkropp utlöste hon omedvetet och oavsiktligt en sjukdom som jag periodvis – ibland mindre men oftast mer – har tvingats leva med i över 30 år. Hon menade det förstås inte och jag ålägger henne inte någon som helst skuldbörda. Det är möjligt att jag hade sluppit genomlida detta helvete som stavas anorexia om hon inte hade kallat mig lönnfet. Men det är nog mer troligt att sjukdomen redan fanns latent inom mig och skulle ha utlösts av någon annan orsak, vid något annat tillfälle. Skotten i Sarajevo var inte en bakomliggande orsak till första världskriget. Det var den utlösande faktorn. På samma sätt var det faktum att jag blev kallad lönnfet en incident som allena knappast var stark nog att orsaka en långvarig mental sjukdom. Men den var (har jag insett i efterhand) tillräcklig för att sätta igång de mentala processer som fick resten av min barndom och en stor del av mitt liv, att präglas av en utdragen och svårvunnen kamp mot ett inre monster. En enda kommentar, ett enda litet ord ...

Förrädiska kommentarer

Jag är (förstås) långt ifrån ensam om att ha levt med ätstörningar under lång tid och historien om hur just jag drabbades är inte unik i den bemärkelsen. Det finns många exempel på liknande fall där sjukdomen utlösts av olyckliga kommentarer från exempelvis vänner, familjemedlemmar och idrottsledare. Ett litet ord, en enstaka mening, en tanklös och olycklig formulering - det kan vara tillräckligt för att trigga det sjukliga beteendet och hjälpa ätstörningen att få fäste. Så nästa gång du får för dig att kommentera en annan persons utseende - tänk om! Det gäller även "positiva" kommentarer. Visst kan det verka harmlöst, ja kanske rentav omtänksamt, att ge en komplimang till någon som gått ner 5 kilo i vikt och blivit lite smalare om midjan. Mitt råd: håll inne med komplimangen! För just DIN komplimang kanske råkar träffa fel person i fel läge. Fem kilo kan bli tio kilo som blir 15 kilo och sedan går det, i värsta fall, inte att stoppa. I mitt fall handlade det inte om utseende, utan om prestationsförmågan som idrottare (vilket jag berättar mer om i nästa bloggpost), men samma mekanismer är aktiva och de till synes harmlösa kommentarerna kan vara lika förrädiska oavsett om personen ifråga vill bli snabbare på fotbollsplanen eller attraktivare för det motsatta könet.

(FOTNOT: Sofia är ett påhittat namn, hon heter i verkligheten något annat.)